Leo är mitt namn. Jag har hört det ropas. 

Jag vet inte när jag föddes. Jätten säger att det var i augusti månad och att mitt namn därför blev Leo. När jag hör mitt namn ropas tänker jag på det första jag såg här på jorden: Månen. 

Månen. Stenapelsin. Jag tycker icke om stenapelsiner, sa jag. Men månen. Den är Något. Den ser ut att le. Som jag. Leo.

Om natten brukade jag klänga upp på en stol och sedan ta mig upp på det lilla bordet framför fönstret där månljuset silade in. Där satt jag och såg månen gå sin bana.

Månen växlar skepnad i våra liv. Än är hon en liten skärva. Än borta, än varm och rund. Vi vet bara att hon finns bakom allt. Än ny, än nedan.  Där satt jag liten, natt efter natt i ett sovande hus. Vad jag tänkte? Om det kan jag inget säga. Skuggträda. Titten-i-kvitten. Fågelskela. Gräsa. Solstråta. Isvänta. Bligbida. 

Om nätterna den hösten blev mina sinnen skarpare, det vet jag. Ett vinddrag kom genom det halvöppna fönstret. Jag kände: Lukten av Äpplet faller i gräset. Lukten av Spindeln ligger över fallfrukten. Lukten av Löv singlar ner från träden. Lukten av Gräs stiger mot Himlen. 

Inunder buskrusk Storklor. Fågel jämfota på gren. Näbb tillrätta under vingdun. Brunspräckliga fåglar. De kom alltid fram i regntunga dagar under trastbjörkarnas hängen i skogsbrynet. Jag visste ingenting om fåglar. Jag försökte minnas. Varje natt samma ansträngning att minnas. Min far. Min mor? Varför hade jag kommit hit till Jorden? Frågan strök förbi i mitt sinne utan att jag kunde fånga den tillräckligt länge i mitt minne för att den skulle få ett svar. 

Jag var kallad på. Det fanns Någonting. Men vad? Någonting som bara jag och ingen annan kunde höra. Men väktarna patrullerade mitt barndomshem. Jag kunde vakna på morgonen och tänka: Idag, idag ska det ske. Men när det blev kväll hade ingenting hänt. Väktarna sa: Godnatt. Jag var alltid på språng och nådde ingenstans. Jag drog mig baklänges.

II

I januari fick jag äntligen komma till mitt nya hem. Jag var bara en liten en. Bortkommen var jag, ingenting blev rätt, allt jag gjorde och sa var snett och vint. Huset som blev mitt hem finns ännu kvar. Det ligger långt in på en enorm tomt med trädgårdsland och gräsplaner. Där hade Jätten som bodde i mitt hus längst bort i öster planterat en labyrint. Den stod grön året om. 

Om vintern drömde jag om att få gå in i labyrinten på sommaren. Långligga på gräset mellan stenarna. Prata med Solen. Det var alltid långt till sommaren. Det var nästan alltid vinter när jag var liten.

På vintern var labyrinten snövit. Täckt av spröd frost. Jag gick till den tunna väven av iskristaller varje dag. Det var många felsteg man kunde göra. Jag var orolig för att trampa fel i labyrinten. För varje steg jag tog i den blev skuggorna omkring mig djupare. 

Jag sa: Här kan ingen se dig i alla fall. Ifall du drösar i backen. 

Att inte vara sedd av någon. Jag gick inåt, in i gångarna i Jättens labyrint. Här och var satt en Annan som hälsade på mig: 

Är du på väg inåt eller utåt? Tja, jag sitter mest stilla. Om man inte vet vart man ska gå får man söka upp sina egna spår i snön och slå till reträtt. 

Jag vet att en del går väldigt djupt in. Sedan står de där och blir hungriga. 

Den vinterdagen gick jag nästan längst in i labyrinten. Det var första gången. Jag var bara en liten en. Inget hade grumlat min blick. Mina ögon var oförstörda och jag såg. En gnistrande, vindlande väg som jag gick. Inåt, ständigt allt längre inåt. Det var vinter utanför men därinne stod grönskan tät. Jag gick i timmar tills jag kom in i mitten av labyrinten. Oj, tänkte jag. Redan framme. Men jag var inte framme.

Där fanns Andra. Inte som jag, men ändå. Det hade jag hoppats på och nu blev jag välkomnad av dem. Det var en hel klan. De satt i en krök av labyrinten där det var som mörkast. Bara några steg längre bort började det ljusna. Jag undrade för mig själv varför de stannat i detta mörker, så nära ljuset. Klanen var rävaktiga typer och fria. De log hela tiden. Första dagen vi är härinne, sa de, får vi värk i kinderna, för vi ler ju mest hela tiden. De hade varit utan mat länge och blivit euforiska. Vi fastar, sa de. I protest. Vi står inte ut med smulorna från borden. 

Där fanns rätt raggiga ledare bland dem. En såg på mig med brinnande, kloka ögon: 

Du kommer att ångra dig sedan, sa En. Om du går tillbaka ut. Stanna här. Härinne är vi oss själva. Har du hört talas om att jättarna förskjuter oss? För att vi inte vill kröka rygg som myrorna i Stacken. Det är mycket filosofi härinne i centrum av Labyrinten, sa den och den. Jag nickade. Tänkte: Ännu inte. Det finns ingen mittpunkt här. De sa flera gånger att labyrinten skulle stavas med stort L. 

Jag förstod inte mycket av deras prat, men jag tyckte om dem. Den vinterdagen handlade deras samtal om Molnvetenskapen. 

De talade om molnen. Men ingen såg mot himlen. 

Molnen, sa en, molnen är platsen där molnen skockas, men också i sig själva en rörelse. Man kan följa deras fria formationer. De är alltid på väg. Samtidigt kan vi titta på molnen och förstå hur de rör sig. Friheten kan beskrivas, analyseras, vägas, mätas. Molnen är fria. Men vi vet ändå om det ska bli regn. Då blir de mörka i kanten. Vi har en ny teori om förhållandet mellan molnen och friheten. Om vi kan identifiera frihetens lagar i molnen, som rör sig friast av allt på jorden, visar det att friheten inte är en utopi. Den kan beskrivas, mätas, vägas, analyseras. Vi förstår frihetens lagar. Men sedan måste  vi glömma allt vi har lärt oss. Det är allt som vi inte säger, som är det mest intressanta. Vi säger till exempel inte att vi är hungriga. 

De raggiga talade i timmar med brinnande blickar. Som jag beundrade dem.   

Men jag kan inte vara utan mat, tänkte jag. Inte vara utan Jätten. I det här landet kanske jag inte är fri som klanen och molnen, men jag behöver iallafall inte svälta. Så jag linkade hemåt.