Björklöv och frost. Tuschteckning (Cambridge Botanical Garden 2016)

Ur manuskripten:

Nittonhundrasjuttiotre, en långnovell:

Du hade skrivit ett sista brev till mig om att snön nu föll i torra flingor över hustaken i din stad, medan kylan kröp in genom springorna i fönstren. Det var kallare det året än andra vintrar, skrev du, men du värmde rummen genom att elda i kaminerna med mina gamla brev och artiklar, allt brände du nu, för minnet av mig fanns i en annan sfär. Din handstil var lika samlad och mjuk som alltid, bläcket blått. Du skrev att dina besparingar var på väg att ta slut, men det oroade dig inte.

Varje dag gick du upp, skrev du, tände gaslågan, bryggde ditt kaffe, blandade i knappt ljum mjölk, drack i klunkar och klädde dig i tunna jeans, snörde kängorna, gled in i rocken och svepte in halsen och örsnibbarna i en svart halsduk mot nordanvinden. 

Jag läste sakta och kunde föreställa mig hur ditt hår ringlade över axlarna, hur lockarna låg mot yllerocken, långa, sträva, gråa. Hur du gick ut i söderns vinterkyla, mot blåsten, hur du borrade in ansiktet i rockkragen på vägen till din butik genom trånga gator och hur du kom fram och huttrade medan du tog fram den stora nyckelknippan ur fickan, metallen var iskall, och jag såg dina långa smala fingrar utan ringar, när du låste upp de tunga plåtjalusierna.

Du satt där inne i skumrasket i butiken hela dagen utan att någonting hände, skrev du. Du fick tankar som kom och gick. Halva tankar var det, de nådde aldrig så långt som till en idé. Du frågade mig om råd: Om den och den kunde ha någon nytta av dina halva tankar, dina frågor var alltid inflätade i din beundran, du var noga med att visa hur stolt du var över att ditt armod inte kostade lika mycket som min rikedom.

*****

Jag hade ingen plan med mitt liv. På den tiden  hade jag inga pengar. Jag hade bara mina tankar, de formade en väv som knöts ihop tungt under alla impressioner, en väv som jag inte kunde få fatt i hur jag än vände och vred på orden i mina böcker.

Jag såg, jag dömde ut min syn, jag glömde. Du hade pengar, du var bourgeoisie, hur skulle jag förhålla mig till det? Du var hemma i världen och du ville överskrida alla världens gränser. Du tillhörde en annan tid, en annan värld, en uråldrig värld av gamla pengar. Jag kom till din stad. Jag minns kläderna du köpte till mig, italiensk design från boutiquer. Jag ville bli en annan. Du tog mig till den där lilla stadens alla restauranger, jag fick lära mig äta tre rätters middag. Spenat på ett fat. Pasta på ett annat. Kött på ett tredje. Stekta sparvar på ett spett. Och efterrätterna, tunga, söta. Cigaretter. Du hade en skivbutik i ett dödstyst kvarter framför en kullerstenslagd piazza, som du öppnade klockan fyra på eftermiddagen och höll öppen i exakt fyra timmar. Det var en äkta romersk butik, ett hål i väggen om fyra kvadratmeter, som stängdes varje kväll prick klockan åtta, när du drog ner de tunga jalusierna av metall. Då var gatan utanför alltid öde.  Där fanns tre eller fyra ställ med vinylskivor i din affär med de brittiska bandens skivor. Alla var utgivna i Italien. Jag satt på en pall, smal, i ett hörn av affären, tyst. Det var långa timmar. Jag läste konvoluten. Du sålde skivor. Kanske sålde du annat också.

Det fanns särskilt en skiva som hade en titel som jag inte kunde tyda. Men det betydde ingenting. Ljudet av titeln fick mig att minnas.

Jag mindes ett sädesfält under himlen som omslöts av två byvägar. I dikena ligger tussilagostänglar redan överblommade och andra örter. Jag går där barfota på en sträng av gräs. I luften är ljudet av lärkan som man inte kan se, för den flyger så högt att den är i rymden. Sång i kurvor, en tunga som kan sjunga. Mina fötter i gräs, nakna. Min fotsula mot jorden, varmt grus. Fågelns lilla tunga. Kurvorna i luften där den gör hemliga spår. Som leder rakt upp i himlen. Hemlig, en enda gång är man ung och hemlig. Jag har bytt allt jag vet mot att få tillbaka min hemlighet. Larks tongues in aspic.  Jag satt där en kväll i Norditalien och stavade mig igenom ord för ord på konvolutet. Först orden. Nu, fyrtio år senare är det bara musiken jag hör: Det är inte så att man hör den på ett annat sätt. Det är samma skiva idag som då. Men tiden har fyllt den med vetskap. Den kom ut i mars nittonhundrasjuttiotre. 

Nu var det nästan jul 1973. Ingen snö hade ännu fallit i Norditalien, men luften där är av kristall i december. Arkaderna är upplysta av lyktor. Man kommer in i en restaurang. Värmen strålar från eldstaden. Det är ljust och varmt, lågorna fladdrar till i kandelabrarna i fönstren, en klocka slår. Utanför kör bilarna upp i ilfart, bromsar och vrider sig i en vansinnesknyck upp på trottoaren och blir stilla. Fönstren immar igen. Varmt vin. Kyrkklockan klämtar: Tio. Elva. Tolv. Jag har aldrig varit så medveten om tiden som då vi två var tillsammans.  Vi var på jakt efter något hos varandra som vi inte skulle finna. Men vem vill erkänna ett nederlag? Man ger sig ut i världen och fortsätter att fylla i konturerna av sig själv med dem man möter. Och i vilket sällskap man än går hem i natten, går man alltid ensam hem. Man gräver i väskan, tar fram ett mynt eller ett ord. Man ger till och med bort det allra dyrbaraste till dem man möter. Stora gåvor. De går och vet inte vad de har fått. Eller man säger att man ingenting har och de nöjer sig med det: de går i evig tacksamhet och glömmer aldrig.